Bristen på framgångsrik upp- och nedströmsvandring är fortfarande det största hotet. Den lagliga ålfiskekvoten bör minskas kraftigt. Utsättningen av ålyngel bör avslutas. Det krävs ökade insatser för att stävja det illegala fisket. Det är forskningsmyndigheten Formas syn på den svenska ålförvaltningen.
Havs- och vattenmyndigheten ska i höst uppdatera den svenska ålförvaltningsplanen.
Formas har inför det haft regeringens uppdrag att göra en internationell utvärdering av den svenska ålförvaltningen.
Bristen på framgångsrik vandring anses vara det största hotet följt av olagligt fiske, lagligt fiske i sötvatten och det småskaliga kustfisket.
För lite har gjorts
Formas är kritiskt till att så lite hittills gjorts för att förbättra ålarnas möjligheter att vandra i strömmande vattendrag och minska den dödlighet som är kopplad till vattenkraften.
Myndigheten efterlyser snabba och omfattande lösningar som förbättrar vandringsmöjligheterna så att ålarna kan nå sina naturliga uppväxtmiljöer och slipper dö när de vandrar ut. Förbättringar bör prioriteras i hela eller större delar av samma avrinningsområden.
Minskade fiskekvoter
När det gäller det legala fisket i havet förordar forskarpanelen en fortsatt gradvis nedtrappning och att Sverige fortsätter på den inslagna vägen att inte bevilja några nya ålfiskelicenser och att licenser inte heller ska kunna föras över till andra – tvärtemot vad regeringen vill.
Man anser också att den nuvarande årliga fiskekvoten på 8 ton per fiskare bör minska till 1 ton eller mindre. I sötvattenssystem där åtgärder genomförs för att öka ålarnas möjlighet tillvandring förbi hinder, bör fiskelicenserna avslutas i förtid.
Om en reviderad ålförvaltningsplan blir adaptiv bör det så småningom vara möjligtatt överväga att återuppta fisket, om ålbeståndet och produktiviteten i Sverige återhämtarsig till en nivå som möjliggör detta.
Formas vill också se ökade insatser för att stävja det illegala fisket som bedöms vara i samma storleksordning som det legala fisket och efterlyser effektivisering och förtydligande av hur fiskerikontrollen fungerar mellan olika myndigheter.
Sluta sätta ut ål
Utvärderingen rekommenderar också att Sverige slutar sätta ut ål, även de kompensationsutsättningar som görs av vattenkraftbolagen.
Myndigheten skriver: ”Utsättningen av importerade ålyngel har möjligen ökat möjligheterna för ålfångst i det svenska ålfisket. Men det är dock högst tveksamt i vilken mån utsatt ål har bidragit till ökad lekvandring och därmed det reproducerande beståndet. I takt med att mer och mer forskning ifrågasätter utsättningarnas effektivitet för ålbeståndets återhämtning hardet vetenskapliga stödet minskat sedan 2008. Snarare tyder alltmer på att detta är enverksamhet med stora risker”.
Forskarna också vill se mätbara och uppföljningsbara delmål i den uppdaterade ålförvaltningsplanen.
Bara en spillra kvar
Niki Sporrong är handläggare och projektansvarig för ålarbetet på Fiskesekretariatet (FishSec), en svensk politiskt oberoende organisation med uppgift att slå vakt om marina ekosystemtjänster med fokus på fiske – och stötta andra aktörer inom EU.
Hon är djupt bekymrad över ålens situation såväl i Sverige som i hela Europa.
– Det ser väldigt dystert ut. Ålen är ju fortsatt kritiskt hotad trots de åtaganden som gjordes i samband med EU:s ålförordning för 18 år sedan. Väldigt lite har hänt sen dess. I norra Europa har vi i dag endast kvar mellan en och tre procent av ursprungspopulationen, en spillra.
Både positivt och negativt
Niki Sporrong är både positiv och negativ till Formas utvärderingsförslag. Hon tycker förslaget om att helt stoppa utsättning av ål i svenska vatten är bra.
– Målet med förvaltningsplanen är ju ålens återhämtning. Att fiska upp glasålar på en plats de tagit sig till naturligt och sätta ut dem någon annanstans, ofta i vatten där de inte kan ta sig ut till havet och där dödligheten är hög, är tveksamt. Internationella havsforskningsrådet (ICES) är ju också tydliga med att det inte finns några tecken på att utsättningar effektivt förstärker populationen. Dessutom visar studier att det fortfarande på naturlig väg kommer in nya ålar ända in i Östersjön, om än i låga nivåer. Vi borde skydda dessa istället.
Vill stoppa fisket helt
Hon uppskattar också Formas förslag att sänka den årliga ålkvoten per licensierad fiskare från åtta till ett ton. Men egentligen anser hon att Sverige borde stoppa fisket helt under en period, som havsforskningsrådet föreslagit.
– År 2023 fångades 79 ton ål vid den svenska sydkusten, motsvarande drygt 110 000 blankålar som var på väg till Sargasso för att bidra till reproduktionen.
Hon håller därför inte med om att vattenkraften är ett större hot än fisket.
”Kraftbolagen måste göra mer”
– Merparten av alla ålar som dödas i kraftverken är ju utsatta. Det är djurplågeri att göra så med en utrotningshotad art. Om vi inte satte ut ål ovanför kraftverken skulle dödligheten i fisket troligen vara större än i vattenkraften.
För den skull anser hon ändå självklart att vattenkraften måste göra mer för att ålar ska kunna vandra upp- och nedströms utan att dö.
– Kraftbolagens sammanslutning ”Krafttag Ål” verkar ju mest ha ägnat sig åt att finansiera forskning i stället för att göra sina kraftverk ålsäkra. I Storbritannien, där jag vistas en del, och där man har många slussar, vattenintag och pumpar jobbar man mer fokuserat med att identifiera och genomföra kostnadseffektiva åtgärder som hjälper ålarna och även andra fiskar.
Dålig samordning
Niki Sporrong anser också att det är dålig samordning hos svenska myndigheter mellan de som arbetar med vattendirektivet och ålförvaltningsfolket.
– Det kan ju bero på att vi i Sverige bara har en ålförvaltningsplan medan många andra länder har en plan för varje avrinningsområde, vilket underlättar för att följa upp arbetet. Med bättre samarbete tror jag det skulle bli lättare att prioritera fler åtgärder som gynnar ålen – att slå vakt om god vattenkvalitet eftersom ålen är känslig för miljögifter och återskapa kustnära våtmarker som är viktiga uppväxtmiljöer för ålarna.
Hon uppskattar också Formas förslag på mät- och uppföljningsbara delmål för att kunna se om utvecklingen går åt rätt eller fel håll.