Länsstyrelsens kalkningshandläggare blir alltmer uppgivna i takt med att de tvingas välja vilka arter som ska offras när kalkningspengarna tryter och allt färre områden ska räknas som försurade. – De nya bedömningsgrunderna för försurning säger i princip att det är bra i hela landet. Men det är inget som vi som jobbar med problemen upplever, säger Johan Ahlgren som jobbar med försurningsuppföljning på Länsstyrelsen i Jämtland.
De fem länsstyrelserna i Hallands, Jämtlands, Jönköpings, Värmlands och Västra Götalands län skrev i våras till regeringen och hemställde om ytterligare medel till kalkning. Enligt länen saknas cirka 50 miljoner kronor för att kunna kalka det som krävs. Havs- och vattenmyndigheten har i år avsatt 160 miljoner till kalkning.
Länsstyrelserna anser att bristen på kalkningsmedel riskerar att medföra samhällsekonomiska konsekvenser i miljardklassen. Bland annat riskerar de 5,6 miljarder kronor som satsats på kalkning sedan år 2000 att vara förgäves i många områden. En annan stor risk med återförsurning är förknippad med negativa konsekvenser för turism och fritidsfiske som omsätter nästan 6 miljarder konor per år.
Nedskärningarna riskerar också att medföra betydande svårigheter för Sverige att uppnå miljömålen, vattendirektivet och den nya restaureringsförordningen, påpekar de fem länen, utan natt få något större gehör.
Regeringen hänvisar i sitt svar istället till Havs- och vattenmyndighetens nya kalkningsstrategi som skulle ha presenterats i våras men förmodligen blir klar först nästa år. Den ska säkerställa att kalkningen har hög effektivitet och ges i rätt omfattning, och där nyttan med fortsatt kalkning ska övervägas för varje enskilt vatten, skriver regeringen i sitt svar.
Minskat med en tredjedel
Jonatan Johansson är kalkningssamordnare i Värmlands län som är ett av de värst drabbade länen. Länet saknar mellan cirka 8 och 9 miljoner kronor för att kunna kalka det som är tänkt och har tvingats minska mängden spridd kalk med drygt en tredjedel, från drygt 21 000 ton till knappt 14 000 ton i år.
– Vi försöker satsa på de områden där vi får bäst effekt för de pengar vi har och prioriterar flodkräfta, lax, flodpärlmussla och sjövandrande öring. Stationära öringbestånd samt mört är lägre prioriterade vid neddragningar. Tyvärr blir det väl ytterligare neddragningar nästa år.
Länet har dessutom valt att behålla all uppföljning på de vatten som slutat kalkats.
– Vi har sett en förändring i kiselalgssamhället i vissa vattendrag där kalkningen vilats med en ökning av surhetståliga arter. Vi har också noterat en minskning av öringbestånd i
vatten som slutade kalkas för fyra år sedan. Höga halter av oorganiskt aluminium i samband med väldigt lågt pH-värde har förmodligen påverkat föryngringen.
Allmänheten måste reagera
Daniel Nilsson på Värmlands Läns Kalkningsförbund administrerar kommunernas kalkning i länet. Han är mycket oroad över de ständiga nedskärningarna av kalkmängderna.
– Tidigare kunde vi dra ned lite på kalkmängderna överallt men sedan i fjol har vi tvingats lägga flera vatten inom samma åtgärdsområden vilande. Vi har redan noterat flera vatten där pH ligger runt fem eller under än vad vi hade för fem år sedan.
När kalkmängderna minskar har kommunerna blivit mer tydliga med vilka vatten de vill prioritera.
– Det blir allt svårare att prioritera. Egentligen borde man fråga kommuninvånarna vilka vatten man vill ta död på. Min förhoppning är att allmänheten ska reagera innan det börjar flyta upp massa döda fiskar. Och att några politiker på riksplanet tar tag i detta, säger Daniel Nilsson.
Kritisk mot nya bedömningsgrunder
Jämtlands län har tidigare haft 60 åtgärdsområden att kalka. I dag är bara 28 fortsatt aktiva, elva har lagts vilande medan 21 avslutats helt.
– Det har inte gått jättelänge men vi ser redan konsekvenser av neddragningarna, säger Erica Roos, kalkningssamordnare på Länsstyrelsen i Jämtland. Vid höga flöden sjunker pH dramatiskt vilket såväl bottenfauna, föryngringen av fisk men även hela populationer. I vissa sjöar och vattendrag har vi haft pH 4,6, vilket är jättelågt.
Johan Ahlgren var tidigare kalkningssamordnare i Jämtland men jobbar i dag med uppföljning av försurning och kalkning.
– Efter att vi sluppit de värsta sura nedfallen såg vi i början av 2000-talet en återhämtning på flera håll men i dag sker inte längre någon återhämtning i de värst drabbade områdena. Det finns ingen buffertkapacitet kvar utan kommer att behövas ganska mycket kalk om de ska återställas.
Han är kritisk till de nya bedömningsgrunderna för försurning som är på väg att tas fram och som i princip säger att mycket försurning inte är mänskligt orsakad utan naturlig, vilket innebär att de inte ska kalkas i framtiden.
– Det är ju märkligt att vi ska behöva argumentera för att vi haft surt nedfall som orsakat kraftig försurning. Under 1970-, 80- och 90-talen hade vi ju kontinuerliga inslag på nyheterna om fisk- och insektsdöd, säger Johan Ahlgren.
Problemen tas inte på allvar
Janne Gabrielsson är fiskesamordnare i Härjedalens kommun som kanske har de mest försurade vattnen av alla. Han är djupt bekymrad över utvecklingen.
– Vi har fortfarande stora försurningsskador på många ställen på grund av långvarigt nedfall av svavel, där buffringen och innehållet av baskatjoner i marken är förbrukat sedan länge. Vi är i en situation där vi tvingas prioritera stenhårt och offra både vattenlevande organismer och fiskbestånd. Men det är som att regering och riksdag inte tar problemen på allvar, säger Janne Gabrielsson och fortsätter:
– Stor-Härjeån med alla biflöden i Lillhärdals fiskevårdsområde till exempel är i behov av omfattande insatser. Bara att kalka upp det systemet till måluppfyllelse skulle sluka länets totala anslag med råge – det finns bara dryga 6 miljoner kronor att fördela inom länet.
Totalt för Jämtlands län ligger åtgärdsbehovet på cirka 40–45 miljoner.
HaV måste hjälpa oss prioritera
Malin Frisell är kalkningssamordnare i Västra Götaland som också tvingats dra ned sin kalkning med en tredjedel, från 15 000 ton till 10 000. För två år sedan tvingades man avsluta kalkningen i 154 områden.
– I en dryg tredjedel av dessa områden har vi redan fått en försämring i vattenkemin som underskrider de uppsatta pH-målen, beroende på olika arter. Vi prioriterar lax, flodkräfta, flodpärlmussla och havsöring. Men vi har redan tvingats göra neddragningar som i vissa vatten kommer att påverka flodkräfta och havsöring, och i enstaka fall flodpärlmussla.
Malin Frisell anser därför att Havs- och vattenmyndigheten snarast måste presentera sin nya kalkningsstrategi som hjälper länsstyrelserna att prioritera när pengarna inte räcker till.
– Vi vill att HaV dels talar om vilka arter och vatten som absolut måste prioriteras och dessutom ser till att det finns tillräckligt med medel för att kunna göra detta, säger Malin Frisell.
Faran med försurning – så drabbas livet under ytan
Försurningen har skadat djurlivet i tusentals sjöar och tiotusentals kilometer vattendrag. Låga pH-värden som ger ökat läckage av aluminium ger skador på känsliga arter av fisk och annan fauna. Lax och mört är särskilt känsliga för låga pH-värden och förhöjda halter av oorganiskt aluminium. I många försurade sjöar har mörtbestånden försvunnit på grund av att rommen inte kläcks när vattnet blir för surt. Lax påverkas negativt av oorganiskt aluminium redan vid mycket låga halter i vattnet.
Fiskrommens förmåga att utvecklas i surt vatten varierar mellan olika arter. Om pH-värdet blir för lågt i ägget inaktiveras ett enzym som har till uppgift att bryta ner äggskalet. Detta resulterar i att rommen inte kläcks. Aluminiumjoner kan fastna på fiskars gälar vilket leder till att de dör av syre- och saltbrist.
Flodpärlmussla och flodkräfta är exempel på arter som tidigt påverkas vid en försurning, framför allt larver och yngel är känsliga för låga pH-värden i vattnet.
Källa: HaV