Det finns en rad praktiskt arbete som ett fiskevårdsområde kan göra för att förbättra förutsättningarna för sportfiske i vattnet och slå vakt om ett långsiktigt hållbart fiskbestånd. För flera av åtgärderna går det också att ansöka om och få bidrag. Ett provfiske och en fiskevårdsplan är en bra start.
Oavsett hur och till vad fiskeresursen används så måste den vårdas och förvaltas uthålligt och långsiktigt. Utgångspunkten för god fiskevård är att verksamheten bygger på en långsiktig plan.
Provfiske i sjöar
Provfisket är utgångspunkten för en kunskapsbaserad fiskeförvaltning. Fisksamhället ger dessutom en bra indikation på sjöns allmänna miljöstatus. Provfisket är också första steget när man ska upprätta en förvaltnings- och utvecklingsplan för fiskevårdsområdet.
För att bedriva ett regelrätt standardiserat provfiske som rapporteras till myndigheterna krävs tillstånd från både Jordbruksverket och regionens djuretiska nämnd. Det gäller både nätprovfiske och elfiske som båda klassas som djurförsök. En fiskevårdsområdesförening som anlitar en godkänd nätprovfiskare behöver i övrigt inga tillstånd. (BRA!)
Provfisket är utgångspunkten för en kunskapsbaserad fiskeförvaltning.
Att genomföra ett nätprovfiske med hjälp av en certifierad fiskevårdskonsulent kostar för en mindre sjö, 10–50 hektar, cirka 20 000–30 000 kronor och genomförs under en eller två nätter, 8–16 nät. För en större sjö, 500–1000 hektar, behövs fyra till fem nätnätter, 32–40 nät, blir kostnaden cirka 60 000–70 000 kronor. Hur många nätansträngningar som behövs beror på areal och djupförhållanden. I sjöar som är över 10 meter djupa är det god idé att lägga pelagiska nät om vattnet innehåller nors och siklöja.
Genom att upprepa provfisken får ni en bild av utvecklingen i sjön. Förändringar mellan provfiskena ger den mest värdefulla informationen. Om fiskbestånden har förändrats mellan provfiskena finns det anledning att fundera på orsakerna och genomföra åtgärder.
Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram en Vägledning för provfiske i sjöar.
Elfiske i rinnande vatten
I rinnande vatten är elfiske den vanligaste undersökningsmetoden för att kartlägga fisksamhället. Metoden går ut på att tillfälligt bedöva fiskar inom ett visst område för att kunna bestämma bland annat art, storlek och antal och även jämföra resultatet mellan olika år.
För att få bedriva elfiske krävs dispens som kan beviljas av länsstyrelsen. Varje elfiskeundersökning ska sedan rapporteras till SLU:s elfiskedatabas. Den som vill bedriva elfiske ska ha genomgått utbildning och lämpligheten ska dessutom prövas av Djuretiska nämnden i er region. I det ingår även att en av Jordbruksverket godkänd veterinär eller med motsvarande kunskap utses som försöksledare.
Det antal fiskar som genomgått djurförsök ska sedan årligen redovisas till Djuretiska nämnden. Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram en vägledning för elfiske – Fisk i rinnande vatten – vadningselfiske version 2.0.
Fiskevårdsplan
Allt fler fiskevårdsområdesföreningar upprättar egna lokala förvaltnings- och utvecklingsplaner, fiskevårdsplaner. Planen ska ta ett helhetsgrepp på alla delar av föreningens verksamhet som leder till en framåtsyftande förvaltning, fiskevård och utveckling av fiskevattnen.
I planen framgår vad som är föreningens mål för verksamheten och inriktning på resursutvecklingen. Förvaltnings- och utvecklingsplanen lägger fast det åtgärdsprogram som blir grunddokumentet för all vidare fiskevård och utveckling av fiskevattnen, ger exempel på åtgärder som kan genomföras eller initieras av fiskevårdsområdesföreningar och andra förvaltare av enskilda fiskevatten.
Fiskevårdsplanen är ett levande dokument som bör uppdateras regelbundet.
Vissa projekt kan genomföras på egen hand men i många fall behöver föreningen samverka med myndigheter och andra organisationer. För flera av åtgärderna har du också möjlighet att söka bidrag. Det övergripande målet är att fiskevattnen ska hålla hög kvalitet och förvaltas långsiktigt och uthålligt. Med ett väl förvaltat fiskevatten kan du också ta bättre betalt för fiskekorten.
Det är viktigt att tänka på vilken problembild som finns för ett vatten och målbild. Ofta behövs en plan för en åtgärd som tas fram av konsult. Vi ska göra åtgärder där de gör nytta, alltför ofta görs saker i onödan. Exempel på det är där omfattande reduktionsfisken görs i vatten som inte är övergödda, lekgrus läggs ut där öringen redan har bra biotoper eller skapa våtmarker för gädda där det redan finns grunda strandängar vid sjön. Alla åtgärder måste ha ett tydligt syfte och behov.
Fiskevårdsplanen är ett levande dokument som bör uppdateras regelbundet, vid stora förändringar kanske redan varje år. Det är viktigt att kunna reagera snabbt på förändringar.
Fiskeregler ska säkra uthålliga bestånd
Fiskeregler kan införas av flera skäl. Vanligast är att reglerna utformas i syfte att vårda bestånden och ransonera uttaget. Men regler kan också vara en del av marknadsföringen och för att säkerställa ett attraktivt sportfiske.
I större föreningar vars fiskevatten består av såväl sjöar, som älvar, åar och bäckar kan det vara en god idé att sälja separata fiskekort för respektive vatten för att kunna hålla koll på fisketrycket.
· Minimimått är ett sätt att skydda uppväxande fisk så att den inte fångas innan de blivit så stora att de kan delta i reproduktionen. Minimimåttet kan också öka den sammanlagda avkastningen för en art, räknat i kilo fisk.
· Maximimått minskar uttaget av stor och attraktiv fisk för sportfiske och som är värdefull avelsfisk.
· Fångsttak, ”bag limit”, begränsar det antal fiskar som varje fiskare får ta upp. Taket kan till exempel gälla per dygn eller per år. Syftet är att ransonera uttaget så att det inte tas upp fler fiskar än vad fiskevattnet producerar.
· Fredningstider kan införas för att till exempel skydda fisken under känsliga perioder, till exempel under leken eller lekvandringen.
· Fredningsområden kan införas för specifika lekplatser.
· Kvoterad fiskekortsförsäljning kan användas för att minska fisketrycket eller för att minska trängseln inom ett visst område.
· Förbud mot vissa fiskemetoder, till exempel vertikalfiske efter gös på djup där fisken kan ta skada av tryckskillnader, eller nätfiske om det kan inverka negativt på fiskbestånden. Förbjudna maskstorlekar eller nätfiske på vissa djup används för att undvika fångst av vissa arter eller vissa fiskstorlekar.Havs- och vattenmyndigheten utfärdar föreskrifter med allmänna bestämmelser för fisket i havet och de fem stora sjöarna. Den ena författningen omfattar föreskrifter för havet och
upp till första definitiva vandringshindret i kustmynnande vattendrag. Den andra gäller de fem stora sjöarna och vattendragen som mynnar i dessa sjöar upp till första definitiva vandringshindret.
Fiskevårdsområdesföreningar kan dock skärpa reglerna om man vill i de vatten man råder över. En fiskevårdsområdesförening i ett laxförande vattendrag kan till exempel höja minimimåttet eller förlänga fredningstiden för att ytterligare vårda och stärka fiskbestånden.
Reduktionsfiske
Om du har en övergödd sjö med dålig vattenkvalitet och överskott på karpfisk som braxen och mört kan du behöva göra ett reduktionsfiske av dessa arter. Det finns ett klart samband mellan reduktionsfiske och förbättrad vattenkvalitet. Reduktionsfiske bedrivs i första hand med hjälp av bottengarn och not.
För att få ett effektivt reduktionsfiske med bra resultat krävs det att tillräckligt med fisk tas upp. Detta innebär ofta 200 kg/hektar eller mer inom två–tre år. Därför är det viktigt att resultat från reduktionsfisken redovisas som kg/hektar och under hur lång tid det fiskats för att kunna göra en utvärdering av insatsen. Om inte tillräckligt med fisk fångas sker oftast mindre, gradvisa förbättringar i sjön och man måste fiska under en längre tid. Även i lyckade projekt kan det behövas underhållsfiske då och då.
I en frisk sjö bör minst hälften av biomassan utgöras av rovfiskar som gädda, gös och abborre, gärna mer.
Eftersom reduktionsfiske är ett miljöprojekt bör man försöka få till ett samarbete med kommunen som då kan stötte projekt finansiellt, eller via LOVA-bidrag.
Risvasar
En risvase är en större mängd ris eller buskar som på olika sätt buntas ihop och sänks i ett vatten för att ge fisken en struktur att leka på och som även kan ge fiskens yngel skydd och utgöra en uppväxtmiljö. En risvase kan bestå av gamla julgranar, utgallrat ris eller liknande. Växtmaterialet kan exempelvis bindas ihop, gjutas fast i betong eller fästas i ett hönsnät och förses med sänken.
En utlagd risvase ger positiva effekter under flera år och kan sedan fyllas på.
Risvasar fyller sin främsta funktion i större näringsfattiga sjöar där stranden är vågexponerad, I sådana sjöar kan det vara ont om lekplatser för abborre och rekryteringen kan då gynnas av vasarna. Risvasar gynnar exempelvis leken för abborre och gös och ynglens uppväxt för de flesta fiskarter. Genom att risvasarna drar till sig större fiskar skapar de attraktiva fiskeplatser.
En utlagd risvase ger positiva effekter under flera år och kan sedan fyllas på. Att lägga ut risvasar är också ett trevligt sätt att aktivera medlemmar inom föreningen och göra något tillsammans.
Risvasar kräver i regel inte något särskilt tillstånd då de inte bedöms skada allmänna eller enskilda intressen, men fiskerättsägare ska förstås vara informerade.
Gäddvåtmarker
Gäddvåtmarker kan anläggas i kustområden där det är dålig återväxt av gädda och abborre. Våtmarken ökar gäddans möjlighet till en ostörd och framgångsrik lek.
För att starta ett våtmarksprojekt är markägarens samtycke och engagemang en förutsättning. Våtmarker som är mindre än fem hektar i yta kräver ingen vattendom. Däremot krävs tillstånd för vattenverksamhet från länsstyrelsen och en strandskyddsdispens från kommunen.
Våtmarker som är större än fem hektar kräver vattendom och måste prövas i Mark- och miljödomstolen. Processen inleds med samråd med länsstyrelsen och kommunen och yttranden från berörda intressenter (grannar, intresseföreningar etcetera). Nästa steg är att skriva en ansökan med en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som lämnas till Mark- och miljödomstolen. Länsstyrelserna har all information om hur man ansöker. Om våtmarken är utdikad (vilket man ofta gjorde förr för att torrlägga ny jordbruksmark) finns i de flesta fall ett dikningsföretag som då måste upplösas eller förändras.
Biotopvård i strömmande vatten
De flesta medelstora och stora vattendrag i Sverige har rensats från sten, block och döda trädstammar och kanaliserats för att underlätta flottning, jordbruk och vattenkraftutnyttjande.
Helst bör man eftersträva att återskapa vattendragets naturliga strukturer, funktioner och processer.
När stora stenar och block har försvunnit från vattendragen har den naturliga meandringen hindrats och den fysiska miljön blivit mer ensartad. Det leder också till en ökad vattenhastighet vilket gör att vattnet nu för bort partiklar som sand och grus. Löv och växtdelar som utgör födobas för bottendjur och fisk spolats också ned i lugnvattenområden.
Sammantaget blir det en sämre livsmiljö för många arter. För att återfå naturliga strukturer i vattendragen, kan man återföra större stenar, grus och döda stammar (död ved). Det skapar en mer varierad livsmiljö i vattendraget, där växter och bottendjur kan leva och där fisk kan söka skydd och föda.
Helst bör man eftersträva att återskapa vattendragets naturliga strukturer, funktioner och processer. Ett tips är att studera terrängskuggnings- och historiska kartor över hur vattnets ursprungligen rört sig, innan man sätter i gång med åtgärder.
Till er hjälp finns Manualer för biotopkartering av vattendrag samt handböckerna Fysisk restaurering av akvatiska miljöer – vattendrag och sjöar med kantzon och våtmarker samt Restaurering av transportbegränsade vattendrag – en introduktion.
Grusning av lekbottnar
För att få lägga ut lekgrus i ett vattendrag krävs i första hand fiskerättsägarnas och mark/ vattenägarnas tillstånd. Dessutom kan projektet vara ett anmälningsärende för vattenverksamhet till länsstyrelsen.
Om ytan som berörs i vattendraget är stor kan det krävas en prövning av mark- och miljödomstolen. För att undanta en verksamhet från tillstånds- eller anmälningsplikt, krävs att det är uppenbart att vattenverksamheten inte påverkar vare sig allmänna eller enskilda intressen. Bevisbördan ligger på den som genomför vattenverksamheten.
Ska man återskapa grushabitat krävs att stenar och block finns kvar (eller kan tillföras) som håller kvar gruset. Befintliga lekbottnar bör luckras upp och rensas återkommande för att få bort sediment.
För att utvärdera nyttan med nya eller återställda lekbottnar bör mängden yngel inventeras med elfiske eller dykinventering både före och efter det att gruset lagts ut. Det går också att räkna lekgropar men elfisken är oftast bästa metoden.
Lägga ut död ved
90 procent av landets vattendrag har i dag brist på död ved. Död ved skapar variation i bottnarna och skydd och miljöer för fisk, kräftor och småkryp. Genom att öka mängden död ved ökar mångfalden av djur och växter.
Grova stammar i vattnet ger fler ståndplatser för större fisk. Det gör bland exempelvis att öringens revir kan ligga betydligt tätare. Grenar, rötter och ris skyddar småfisk mot rovdjur. När det finns rikligt med död ved finns det också gott om föda för fiskar.
För fiskarnas fortplantning har också död ved stor betydelse. Genom att död ved ger en varierad bottenprofil men också stor variation av kornstorlekar i bottenmaterialet, skapas nya möjligheter för fisk att lägga ägg. När ynglen kläcks skapar lugnvatten bakom död ved utmärkta uppväxtmiljöer och platser där det finns rikligt med näringsrik föda.
Här kan dessutom vegetation etablera sig som skapar viloplatser för fisk och miljöer för yngel. Resultatet blir att vattendrag med god tillgång på död ved har betydligt fler fiskar men också en större variation avseende arter och storlekar. Död ved kan även bidra till att lokalt hålla kvar finare sediment som grus.
Byta vägtrummor
Vägtrummor ligger ofta med ett för högt fall från trumman eller har för hög strömhastighet för att fisken ska klara att passera. Byte till en så kallad halvtrumma är en optimal lösning.
Genom att anlägga räfflade trummor på ovansidan och ha naturgrus och sten i botten blir det strömmande vattnet långsammare och fiskarna får lättare att ta sig till sina lekplatser. Det är viktigt att dimensionera trumman tillräckligt för högsta tänkbara vattenflöden.
Stödutsättning av fisk
Om en art försvunnit av något skäl, till exempel försurning, eller om en befintlig art av något skäl inte anses reproducera sig naturligt i önskad mängd kan det vara värt att prova att göra en återintroduktion eller en förstärkningsutsättning.
När det gäller ädelfisk som öring är det viktigt att utsättningen görs på ursprungligt bestånd. Effektivast är att sätta ut ögonpunktad rom på våren. Här är det viktigt att göra ordentliga uppföljningar med elfiske för att se om utsättningarna får önskad effekt.
Fisketillsyn och kontrollavgift
En kontinuerlig fisketillsyn är avgörande för att slå vakt om fiskevårdsområdets regler och allt fler fvof inför kontrollavgifter för den som bryter mot dessa. Det krävs ett stämmobeslut för att införa kontrollavgift.
Fisketillsynspersonerna kan då utfärda ett betalningsföreläggande till den som har ett giltigt fiskekort men som bryter mot föreningens regler. Om fiskaren vägrar betala kan tvisten drivas civilrättsligt i domstol. Att fiska utan giltigt fiskekort är dock ett lagbrott och ska polisanmälas.
Läs även Fiskevattenägareförbundets skrift Praktisk fiskevård i fiskevårdsområdet – idéer för Inspiration, som kan laddas ned från förbundets hemsida.
Fler frivilliga åtgärder med åtgärdssamordnare
Landets länsstyrelser har i år fått öronmärkta pengar till så kallad lokal åtgärdssamordning för att öka takten i det fysiska åtgärdsarbetet för en förbättrad havs- och vattenmiljö. Åtgärdssamordnaren ska se till att det skapas fler frivilliga åtgärder i sjöar och vattendrag och av hög kvalitet.
Det har i många år funnits åtgärdssamordnare som ska hjälpa markägare och verksamheter att genomföra åtgärder som bidrar till minskad övergödning i sjöar och hav.
– Den nya satsningen ger möjlighet till ett större helhetsperspektiv på vattenvårdsåtgärderna, säger Anna Ek, utredare på Havs- och vattenmyndighetens enhet för åtgärdssamordning, HaV. Åtgärdsarbetet kan därför även omfatta restaureringar och andra liknande åtgärder.
Totalt får länsstyrelserna 64 miljoner under en tvåårsperiod för att utveckla åtgärdssamordningen.
– Länsstyrelserna väljer själva om de vill anställa en egen åtgärdssamordnare eller om de vill lägga ut hela eller delar av samordningen på ett vattenråd, en kommun eller konsult. Länsstyrelserna får själva också avgöra inom vilket eller vilka avrinningsområden som de vill satsa åtgärdssamordningen på. Det viktiga är att det skapas fler frivilliga åtgärder och av rätt kvalitet, säger Anna Ek.
Den här satsningen pågår i två år, men HaV hoppas att satsningen kan fortsätta. Länsstyrelserna ska i höst redovisa till HaV hur de har utformat sin åtgärdssamordning.
Här hittar du bidragen du kan söka
Det finns många olika bidrag att söka när du vill genomföra fiskevårdsåtgärder.
Havs- och vattenmyndigheten har på sin hemsida sammanställt alla dessa från myndigheter och organisationer under rubriken Hitta bidrag för en bättre havs- och vattenmiljö. På sidan kan du även söka vilka bidrag som kan sökas för till exempel fiskevård eller restaurering.
I Våra Fiskevatten nummer 2/2025 finns också en sammanställning över möjliga bidrag samt tips om hur du går till väga för att söka.
Hitta bidrag för en bättre havs- och vattenmiljö
Hundratals miljoner att söka